If you love someone show it

Klockan var åtta och jag orkade inte gå upp, jag hade ingen ork att röra mig.

Mitt liv hade blivit helt fel och jag kände mig hatad och sårad.

Allt började när jag var 14 jag var hur jävla glad som helst. Jag var som alla mina kompisar jag hade provat att dricka, röka, snusa och att ha sex, vi kände oss så coola när vi kom till skola med en cigg i handen och vi hade sminkat oss.

Men de var innan jag visste att skolan skulle bli min mardröm.

De började när jag gick i åttan vi hade precis kommit in efter rasten då våran rektor kom in och ville prata med mig och min bästa kompis Sara. Han sa att de hade hänt en alvarlig grej och ville prata med oss två, vi följde så klart med.

När vi satte oss i soffan så berättade han att vår kompis Alicia hade dött i en bilolycka.

Jag och Sara kollade på varandra och sedan började vi gråta, tårarna bara rann och jag kunde inte stoppa dom. Rektorn sa till Sara att hon kunde gå hem man han ville prata lite med mig. Jag kramade om Sara så hon nästan tappade andan, sedan gick hon.

Efter hon hade gått frågade han hur jag mådde och så satt han å små pratade lite med mig, efter en stund kom han fram till mig.

-          Ta av dig byxorna.

-          Va?

-          Ja, fattar du inte? Ta av dig byxorna!

-          Nej!

-          Du vet att jag kan berätta för dina föräldrar att du har skolkat rätt mycket.

Jag blev rädd och gjorde som han sa. Medans jag tog av mig byxorna gick han och låste sin dörr. Sen knäppte han upp sina byxor och drog av mig mina trosor.

- Va fan håller du på med?

Han svarade inte. Han tog ögonkontakt med mig och han såg sur ut, han lade sig över mig och stoppade in den i min, jag fick panik och började skrika men han höll för munnen på mig.

-          Håll käft! Får han ur sig.

-          Om du säger detta till någon ryker din utbildning, hör du de?

Jag skyndar på med kläderna och springer där ifrån. Jag va så rädd, vågade inte gå hem så jag gick till min och Alicias vanligaste mötesplats för jag inte trodde det va sant, men de va de..

Satt där tills klovkan blev nio på kvällen, hon kom aldrig. När jag kom hem tog mamma emot mig med en kram.

-          Jag hörde va som hade hänt med Alicia.

-          Mamma, säg att de inte är sant, snäll de får inte va sant!

-          Jag är ledsen gumman, men de är tyvärr sant.

Den natten kunde jag inte sova, jag bara låg och tänkte på vad som hade hänt och vad rektorn hade gjort, jag orkade inte mer, och sprang upp på taket av lägenheterna. De kändes tungt, varje fotsteg upp för trapporna, men jag orkade inte jag ville inte leva, jag ville bort. Till sist kom jag upp, jag gick fram till kanten och klättrade upp,  jag tog ett djupt andetag och lutade mig fram.